.

läste just ellens blogg, och gud vad jag måste hålla med henne.

Sanningen, vad är det med den som skrämmer oss. Varför gömmer vi oss och undviker de tilfällena där vi ställs inför vår egen sanning för att slippa ljuga.
I bloggen,. jag kanske verkar glad, lycklig och nöjd. sanningen , ibland kanske där. men oftast en helt annan innombords. Jag skulle vilja säga sanningen , men en mur som jag bygger runt mig stoppar mig. Så har det alltid varit. varför?
för att man började med att inta göra det, och sen fortsatt så. för att folk inte ska tycka synd om dig? så att man kan verka som alla andra. Om man hade börjat med att berätta exakt sanningen , sina tankar och tycke, så skulle man inte ha något problem med det . men nu när man har byggt den trygga muren runt sig, så krävs det mod att slå igenom den .
Ibland så lever man så mycket , bort från sanningen att man glömemr att den finns där. lever efter ett annat ja , en annan värld . glömmer det man gömmer.
jag vill vara helt ärlig, óch jag tänker vara det. för att starta , helt ärligt . så blir jag skit skraj av att tänka på det.
men sen, i vilka tillfälllen kan man berätta sanningen? i vilka fall så mår man kanske bättre av att hålla tyst . sanningen är kanske bäst i en liten mängd.

min sanning , min egen innersta sanning. lycklig måste jag säga att jag är, alltid ? det varierar. min egen hemliga sanning, redo att komma ut . kanske i viss del. Min pappa. min pappa är en del av min sanning, en blandad sanning . I bland är min pappa den bästa , vi är så lika så vi har så mycket gemensamt. så mýcket att prata om.
det ä'r inte det som är sanningen , utan det är den halva delen . När pappa inte är så där, när han inte är den pappan som jag känner.
Min sanning, min pappa har en slags sjukdom, som vi inte riktigt vet vad än , förmodligen något slags manodeprission.
I all år har han haft det, och i alla år har vi mått dåligt när han blir sån . han blir en annan person, inbillar sig saker som vi inte har sagt, blir uppskruvad, arg och sen så efter så kan han ibland bara glömma allt.
i alla år har det varit så, inte alltid ¨på samma sätt . utan såklart det ändras .
i denna blogg så skrev jag innan jul , att nu är det slut . mina föräldrar ska skiljas. så har det varit många gånger . men aldrig blivit så helt . kanske det är på gång i gen nu, eller så överlever det ännu en tidsperiod.
det kanske inte märks utåt , man skyddar sig, hemskt nog så vänjer man sig, man tänker inte på det och försöker ignorera det.

för att göra något , för alla dom som också har det svårt . väljer jag att denna gång säga sanningen , för att andra ska kunna våga göra samma sak. för att andra ska kunna känna igen sig , för att andra ska veta vad det handlar om . även om man själv känner sig sårbarare än någonsin utan den biten i muren som skyddar än .

det är min hemlighet, en av flera, jag är feg, skitskraj för vad folk ska veta om mig, och sanningen gör ont, även om man lindar in den lite och förmisnkar den. men väljer att berätta detta . för alla andra som också har d svårt. det är för er



oskuldsfulla,  bekymmerlösa vita blommor